3 Dagar av Salt, Sand och Kyla.

Vi kom fram till Uyuni den 15e på morgonen efter vad som var en av de mest skakiga resor vi någonsin varit med om. 6 timmar jordbävning innebar att vi inte hade sovit allt för mycket på Todo Turismos Lyx Buss. Väl framme i Uyuni blev vi mötta av Luis, han tog emot oss och bad oss gå äta frukost samt handla lite snacks och dylikt till resan. Det var viktigt att vi var tillbaks 10.00 för att bilarna skulle åka 10.30. Klockan 11.10 hade fortfarande inga bilar kommit och ingen var inne på tursitbyrån därifrån vi skulle åka. Stämningen började bli irriterad. Tom, en engelsman som skulle med, fick tag på luis per telefon och gav honom en utskällning som bara en engelsk gentleman på 66år kan göra. 11.30 kom Luis och var fly förbannad på allt och alla. Det fanns ingen bensin i stan och det var därför vi inte kunde åka. Toms biljett rev han upp och sa att han inte ville ha nått med honom att göra. Kaoset var ett faktum men på något vis lyckades vi få med oss Luis för att få vår utstämpel ur Bolivien. Lite skumt att stämpla ut 3 dagar i förväg men det var lugnt den snabbaste passkontroll vi haft. Till slut kom vi även iväg i våra bilar. Inte heller detta var helt utan kontrovers. Luis ville nämligen klämma in 7 pers plus vår driver i en bil. Något som var fysiskt omöjligt och vi tvårvägrade. Till vår hjälp hade vi en bitter franskdam som vägrade att åka i en bil med engelsktalande människor. Vive la france! Till slut kom vi iväg. 5 glada grabbar (Axel, Erik, Dave, Moe och Jesper) samt vår driver Bruno.


(Hela gänget på första lunchen i ett av salt hotelen)

(Erik står på gammalt lok)

Första stoppet för dagen var en skum och surrealistisk tågkyrkogård, färden tog oss sedan raskt vidare längs de skumpande vägarna till Salar de Uyuni. Saltöknen helt enkelt. Helt fantastiskt ställe där jag tror bilden nedan förklarar allt bättre än vad jag kan skriva.



Efter att ha lekt lite med kamera och ögonens fel drog vi raskt vidare till det ställe som Erik nämner som ett av de vackraste ställen han har varit på. Jag tror att jag nästan är benägen att hålla med. Helt fantastiskt var det att vistas på Isla de Pescado. Mindre fantastiskt var det att inse att männen som tillverkar block till salthotelen använder enbart en yxa och jobbar långa dagar ensamma i denna enorma saltöknen. Mindre fantastiskt var det också att inse att det blir fantastiskt kallt på kvällarna.
(På toppen av Isla de Pescado)

Dag nr 2 var det uppgång 5.15 för en frukost i det salthotel vi bott i lagom till en underbar soluppgång. Sen blev det en dag fylld av många timmars bilresande lite museum fantastiska vyer och annat smått o gott. Snacksen flödade vilt i bilen då moe hade köpt upp en halv skittles fabrik.

(Skellet från museum i San Juan de Rosario)

Dagen var mest en bilresar dag med lit stopp längs vägen då vi hade tid att hitta nya vänner så som Axel förevisar här nedan.


Natt nr 2 tillbringades på 4200m höjd vilket innebar näst intill minus grader. För att få plats på hotellet gjorde vi precis som dagen innan. Vi åkte runt till några ställen och till slut fick vi napp. Mycket lustig organisation kan man tycka, men allt löser sig. Vi lyckades til och med få tag på lite vin till maten och Erik dessto mer. Var kanske lite tyngre för honom än oss andra att gå upp 04.30 dag nr 3.

Den sista dagen på denna underbara tur var kall. Vi säg först på en gejsher som luktade ägg sedan for vi snabbt vidare till en underbar varmkälla där vi sedan åt frukost. Än en gång är bilden nedan ett bättre sett att beskriva hur man kan må en lördagsmorgon i öknen. Kallt, 5 grader i luften, Varmt, 38 grader i vattnet.

Efter att avnjutit en frukost fick vi byta bil från vår Toyosa till en nyare lexus där fjädringen fungerade och föraren gillade att köra fort. Vi fick även vara med på vad som kan kallas blixt sightseeing eftersom vi hade enormt bråttom till vår buss som skulle ta oss till San Pedro de Atacama i Chile. Vi hann dock stanna till på några ställen och vid Laguna de Verde byggde vi en stenhög. Nedan kan ni skåda vår vackra skapelse.


Efter hets turen till gränskontrollen som var ett litet skjul kom vi så småningom fram till San Pedro ca en timma försenat. Nu sitter vi och väntar på en nattbuss som skall ta oss till Arica i norra Chile innan vi åter beger oss in i Peru. Resan går vidare även om den börjar närma sig sitt slut.